fraktad på körvägen. Nu äro vi nog på rätta spåret.»
Detta ledde ned mot floden genom Belmont Place och Prince's Street. Vid slutet av Broad Street gick det rakt ner till flodstranden, där ett litet skeppsvarv var beläget. Toby förde oss så långt ut mot vattenbrynet han kunde; där blev han stående, gnällande och tjutande, med blicken fäst på den mörka strömfåran.
»Vi ha otur i dag», sade Holmes. »De ha i båt begivit sig av härifrån.»
Alldeles intill det lilla varvet lågo en hop jullar och ökstockar förtöjda. Vi förde Toby fram till alla dem i tur och ordning, men fastän han nosade och vädrade av alla krafter, visade han intet tecken till att ha funnit vad han sökte.
Ej långt från den primitiva landningsbryggan låg ett litet tegelstenshus; ur ett av fönstren hängde en enkel träskylt, på vilken med stora bokstäver stod tryckt:
Båtar att hyra pr timme eller dag.
En inskription över dörren underrättade allmänheten om att en ångbarkass ävenledes fanns till uthyrning — en omständighet, som bekräftades av en stor hög koks och kol, upplagd på bryggan. Sherlock Holmes såg sig betänksamt omkring, och hans ansikte fick ett olycksbådande uttryck.
»Det här ser inte vidare lovande ut», sade han. »De gynnare, vi ha att tas med, äro slugare än jag trodde. De förstå sig på att sopa igen spåren efter sig — handla tydligen efter någon på förhand uppgjord plan.»
Han styrde sina steg mot huset, vars dörr i detsamma slogs upp på vid gavel; en liten omkring sex år gammal pojke med ljust krusigt hår kom utspringande, i hack och häl åtföljd av en grovlemmad, rödkindad kvinna med en stor svamp i handen.
»Kom genast hit och låt tvätta dig, Jack», ropade hon. »Kom hit ögonblickligen, ditt yrtä! Om din pappa kommer hem och får se dig så där svart i syna, så blir det ett fasligt rabalder.»
»En sådan rar liten pojke!» utbrast Holmes diplomatiskt. »Så söt och rödblommig han är, den lille skälmen! Hör på, Jack! Är det någonting du gärna skulle vilja ha?»
Pojkvaskern stod ett ögonblick och funderade.
»Ja' vill gärna ha en shilling», sade han slutligen.
»Finns det ingenting, som du skulle tycka bättre om?»
»Jo — två shillings», ljöd svaret efter någon tvekan.
»Här har du dem då! Pass på! Ett präktigt barn, mrs Smith!»
»Ja, Gud ske lov! Och herrn kan tro, att han är före sina år — han är emellanåt riktigt svår att tas med, i synnerhet när hans pappa är borta många dar i rad.»
»Jaså — brukar han vara borta så länge? Är han kanske inte hemma nu?» sade Holmes och såg helt besviken ut. »Det var mycket tråkigt — jag skulle så gärna velat träffa honom.»
»Han har varit borta se'n i går morse, sir, och för att säga sanningen, så börjar jag just att bli orolig för honom. Men om det var en båt, herrn ville tala om, så kan kanske jag stå till tjänst lika bra.»
»Jag ville hyra hans ångbarkass.»
»Å — kors bevara mig — det är just i den, som han gett sig av! Å, det är det, som gör mig så ängslig, för jag vet, att han inte hade mer kol med sig, än att han kunde fara till Woolwich och tillbaks igen. Om han tagit storbåten hade det varit en annan sak; för i den har han mer än en gång seglat ända till Gravesend, och om där funnits mycket att göra, har han ibland
