'dusör', om han i tid hann upp vårt fartyg Esmeralda, som ligger i Gravesend, på väg till Brasilien.»
»Nå ja — har han inte gjort något orätt, ska' vi väl se till, att intet orätt vederfares honom. Vi ä' nog raska, när det gäller att fånga en lagbrytare, men inte fullt så ivriga med att få honom dömd.»
Det var komiskt att se, hur den litet »dryge» och inbilske Jones redan tog på sig stora later med anledning av den lyckade »jakten». Av det lilla ironiska leende, som lekte på Sherlock Holmes' läppar, kunde jag se, att detektivens yttrande ej gått förlorat för honom.
»Vi äro snart framme vid Vauxhallbron», sade Jones, »och det är nog bäst, doktor Watson, att ni går i land där och tar 'skatteskrinet' med er. Jag behöver ju ej säga, att jag tar stort ansvar på mig, när jag tillåter er handla på det sättet — det är emot alla regler, men en överenskommelse är en överenskommlse, förstås. Emellertid måste jag å tjänstens vägnar skicka en polisinspektör med er. Ni ämnar naturligtvis åka?»
»Ja — jag skall ta en droska.»
»Det är skada, att ingen nyckel finns — vi hade då kunnat inventera genast. Nu måste vi bryta upp skrinet. Var är nyckeln, min vän?»
»På flodens botten», svarade Small kärvt.
»Såå! Vad tjänade det väl till att ge oss så mycket onödigt besvär — ni hade sannerligen ändå gett oss nog att göra. Ni måste vara mycket vaksam och försiktig, doktor Watson! Tag skrinet med er tillbaka till Baker Street — ni träffar oss där. Vi stanna hos mr Holmes en liten stund, innan vi ge oss av till vaktkontoret.»
I sällskap med en trevlig, gladlynt polisinspektör blevo jag och det tunga järnskrinet landsatta vid Vauxhall. En kvarts timme senare höll vår droska utanför mrs Cecil Forresters bostad. Tjänstflickan, som öppnade, blev mycket förvånad över det sena besöket. Mrs Cecil Forrester var borta på bjudning, sade hon, och skulle troligen ej komma hem förrän ganska sent. Miss Morstan var emellertid i salongen, och dit begav jag mig med skrinet i hand; den fryntlige polisinspektören stannade kvar i droskan.
Miss Morstan satt vid det öppna fönstret. Hon bar en klädning av något slags tunt, vitt tyg, garnerad med rött. Det milda ljusskenet från en med stor skärm försedd lampa föll dämpat ned över hennes smärta gestalt och hennes ljuva, allvarliga drag och kom hennes rika, blonda hår att skimra med stark, metallisk glans. Hennes ena mjuka, vita arm hängde ned över stolkarmen — hela hennes uttryck och hållning vittnade om svårmodiga tankar och djup melankoli. Vid ljudet av mina steg reste hon sig hastigt upp, och en klar rodnad av överraskning och glädje färgade hennes bleka kinder.
»Jag hörde en droska stanna härutanför», sade hon, »och antog, att det var mrs Forrester, som kommit tidigt hem. Inte kunde jag ana, att det var ni. Har ni några nyheter med er åt mig?»
»Jag har något bättre än bara nyheter», sade jag, i det jag satte skrinet ifrån mig på bordet. Jag talade i glad, munter ton, fast mitt hjärta kändes tungt som bly. »Jag har med mig åt er något, som är förmer än alla nyheter i världen — rikedom.»
Hon kastade en blick på skrinet.
»Det där är alltså skatten?» sade hon med största lugn.
»Ja — den stora skatten från Agra. Hälften därav tillhör er — den andra hälften Thaddeus Sholto. Ni får ett par hundra tusen pund var. Tänk på det! En årlig inkomst av tiotusen pund. Det kommer ej att
