flammande rött av skenet från brinnande bungalows, och dag efter dag passerade små skaror av européer med hustrur och barn förbi, där vi bodde. De voro på väg till Agra, den närmaste garnisonsorten. Mr Abel White var en envis man. Han hade fått i sitt huvud, att man gjorde alldeles för mycket affär av 'historien', som han kallade det, och trodde att upproret skulle ta slut lika hastigt, som det börjat. Där satt han i allsköns ro på sin veranda, smuttade på sin wiskygrogg och rökte sin cheerot, under det landet runt omkring honom stod i eld och lågor och genljöd av upprorsmännens tjut och skrik. Vi ville naturligtvis inte lämna honom i sticket, jag och Dawson — han var förvaltare och bokhållare, och hans hustru skötte hushållet för mr White. Men en vacker dag kom turen till oss. Jag hade i något ärende varit borta på en annan plantage och red framåt kvällen långsamt hem, då min blick föll på ett egendomligt föremål, som låg på botten av en brant ravin. Jag red dit för att se efter vad det kunde vara, och blodet isades i mina ådror, när jag såg, att det var Dawsons hustru, fullkomligt sönderhackad och till hälften uppäten av hundar och schakaler. Litet längre fram på vägen låg Dawson själv utsträckt med ansiktet mot marken och en tom revolver i handen; han var stendöd, men fyra sepoys, som livlösa lågo i hög ej långt från honom, vittnade om att han sålt sitt liv dyrt nog. Jag höll in min häst och funderade ett ögonblick på vilken väg jag borde taga. I detsamma såg jag en tjock rökpelare stiga upp från Abel Whites bungalow, och snart slogo flammorna ut genom taket. Jag insåg då, att jag ej kunde vara min principal till någon nytta; jag skulle endast riskera mitt eget liv, om jag blandade mig i saken. Från det ställe, där jag befann mig, kunde jag se hundratals av de svarta avgrundsandarna, alltjämt klädda i sina röda uniformsrockar, under vilda tjut dansa kring det brinnande huset. Några av dem pekade på mig, och ett par kulor veno förbi mitt huvud; detta var mig nog — jag satte hästen i galopp och befann mig frampå nattsidan i säkerhet inom Agras murar.
»Emellertid var säkerheten inte särdeles stor där heller. I hela landet var ett liv som i en svärmande bikupa. Där engelsmännen kunde samlas i små skaror, lyckades de försvara precis så stort stycke land, som deras kanoner behärskade. Överallt eljes voro de hjälplösa flyktingar. Det var en strid mellan miljoner å ena sidan och några få hundraden å den andra; och det mest upprörande av alltsammans var, att de män, vi kämpade emot — infanteri, kavalleri, artilleri — voro våra egna trupper, män, som vi själva undervisat och inövat, soldater, som stredo med våra vapen och lystrade till de signaler, vi lärt dem. I Agra lågo stationerade tredje bengaliska fusilier-regementet, några sikhs, två skvadroner kavalleri och ett batteri artilleri. Köpmännen och deras underordnade hade bildat en kår av frivilliga, och till denna slöt jag mig, trots mitt träben. I början av juli gingo vi ut mot rebellerna, mötte dem vid Shahgunge och slogo dem i ett par drabbningar; men så tog vårt krutförråd slut, och vi måste åter draga oss inom stadens murar.
»Från alla hall nådde oss intet annat än de mest sorgliga nyheter, och detta var ej att undra på. Om herrarna se på kartan, syns det tydligt, att vi voro mitt upp i eländet. Lucknow ligger ungefär hundra mil åt öster och Cawnpore omkring lika långt åt söder. Från vartenda ett av kompassens alla hörn hörde man ej talas om annat än mord, tortyr och de mest upprörande nidingsdåd.
