samspråk med mina sikhs. Klockan två på morgonen passerade vakten och avbröt för ett ögonblick nattens tröstlösa enformighet. När jag övertygat mig om, att mina kamrater på inga villkor kunde förmås att konversera, tog jag fram min pipa och lade bort min musköt för att slå eld på en tändsticka. I samma ögonblick kastade sig de bägge sikherna över mig. Den ene ryckte min bössa åt sig och höll den i jämnhöjd med mitt huvud, under det den andre satte en kniv mot strupen på mig och svor, att han skulle skära halsen av mig, om jag gjorde den minsta rörelse.
»Min första tanke var, att de här kanaljerna voro i förbund med rebellerna, och att detta var början till ett anfall på fortet. Om sepoys lyckades bemäktiga sig en enda ingångsport, måste fästet falla i deras händer och kvinnor och barn skulle bli behandlade på samma sätt som i Cawnpore. Herrarna tänka kanske, att jag så vitt möjligt är söker rättfärdiga mig själv, men jag ger mitt hedersord på, att jag, när den saken kom för mig, öppnade munnen för att ge till ett rop, som, även om det bleve mitt sista, likväl skulle alarmera högvakten. Karlen, som höll mig fast, tycktes gissa mina tankar; han lutade sig ner över mig och viskade: 'Gör inget buller! Det är ingen fara för fästningen — det finns inga rebeller på denna sidan floden!' Orden ljödo sanna och övertygande, och jag visste, att jag var dödens rov i samma stund jag öppnade läpparna — det läste jag tydligt i min fiendes mörka, blixtrande ögon. Jag låg därför tyst och stilla, i avvaktan på vad de egentligen ville mig.
»'Hör på, sahib', sade den störste och djärvaste av det värda paret, han, som kallades Abduliah Khan. 'Ni måste antingen stå på vår sida nu eller ock mista livet. Den sak det gäller är viktig för oss — och vi tveka ej. Antingen svär ni på de kristnas kors, att ni med liv och själ vill bli en av de våra, eller ock blir er kropp denna natt kastad i floden och vi övergå på rebellernas sida. Det finns ingen medelväg. Vilket skall det bli — liv eller död? Vi kunna ej ge er mer än tre minuter för att göra ert val — tiden hastar, och allt måste vara undanstökat, innan vakten nästa gång gör sin rond.'
»'Hur kan jag väl bestämma mig?' tubrast jag. 'Ni har ju inte sagt mig, vad ni vill att jag skall göra. Men det säger jag er på förhand, att om det är något djävulstyg mot fästningen, så vill jag inte ha med det att beställa — kör då så gott först som sist kniven i mig.'
»'Det är ingenting, som gäller fästningen', sade han. 'Vi ämna inte be er göra något annat än det, som engelsmännen komma hit i landet för — vi vilja bara göra er rik. Om ni i natt vill stå på vår sida och hjälpa oss, så svära vi på den blottade kniven den tredubbla ed, som ingen sikh någonsin brutit och lova, att ni skall få er del av bytet. Fjärdeparten av skatten skall bli er. Rättvisare kan det ju ej vara.'
»'Men vad är det för en skatt, ni talar om?' frågade jag. 'Inte har jag något emot att bli rik, inte, om ni vill visa mig, på vad sätt det kan ske.'
»'Vill ni då svära', sade han, 'vid er fars huvud, er moders ära och det kors ni dyrkar, att aldrig, varken nu eller hädanefter lyfta er hand eller yttra ett ord emot oss?'
»'Ja, det svär jag, förutsatt att fästningen ej utsättes för någon fara', svarade jag.
»'Då svära vi också, min kamrat och jag, att ni skall få fjärdedelen av skatten — den skall delas lika mellan oss fyra.'
»'Men vi äro ju bara tre', sade jag.
»'Nej — Dost Akbar måste ha sin del. Vi ska'
