berätta er alltsammans, medan vi vänta på dem. Ställ dig vid porten, Mahomet Singh, och giv oss tecken, när de komma. Saken förhåller sig så, sahib, och jag berättar er den, medan jag vet, att en ed är helig för en 'feringhee' och vi kunna hysa förtroende för er. Hade ni varit en lögnare till hindu skulle — även om ni svurit vid alla de falska gudarna i deras falska tempel — ert blod färgat min kniv röd och er kropp nu flutit i den mörka floden. Men sikhen känner engelsmannen, och engelsmannen känner sikhen. Giv alltså ert öra till vad jag har att säga.
»'I de norra provinserna finns en rajah, som äger stora rikedomar, fastän hans land är litet. Många dyrbarheter har han ärvt av sin fader, många har han själv förvärvat, ty han har en lågsinnad själ och samlar guld i sin skattkammare hellre än att använda det till goda och nyttiga ting. När upproret bröt ut, ville han vara vän både med lejonet och tigern — med sepoys och med Kompaniets rajah. Snart trodde han emellertid, att de vite männens sista timme var slagen — hela landet genljöd av berättelserna om deras död eller deras flykt. Men som rajahn var en klok man, uppgjorde han sin plan så, att han, hända vad hända ville, skulle åtminstone ha hälften av sin skatt i behåll. Guldet och silvret behöll han kvar hos sig i sitt palats; men de dyrbaraste ädelstenarna och de vackraste pärlorna han ägde, lade han i en järnkista och sände denna med en trogen tjänare, förklädd till köpman, till det väl befästa Agra; där skulle skatten ligga i förvar, tills fred åter rådde i landet. På detta sätt skulle han, om rebellerna vunno, ha sitt guld i behåll; om Kompaniet segrade, skulle hans juveler vara i säkerhet. Sedan han sålunda delat sina ägodelar, gjorde han gemensam sak med sepoys, som tycktes ha övertaget. Genom detta hans handlingssätt blir hans egendom — det vet ni, sahib — deras, som förblivit landets herrar trogna.'
»'Denne föregivne köpman, som färdas under namnet Achmet, befinner sig nu i staden Agra och önskar skaffa sig tillträde till fästningen. I sitt sällskap har han min fosterbror, Dost Akbar, som är invigd i hemligheten. Dost Akbar har lovat att i natt föra honom till en av fästets sidoingångar, och hans val har fallit på den av oss bevakade. Han skall snart vara här — Mahomet Singh och jag skola ta emot honom. Stället är ensligt — ingen vet, att han ämnat sig hit. Världen får aldrig höra talas om köpman Achmet — rajahns stora skatt skall delas oss emellan. Vad säger ni om det, sahib?'
»Hemma i Worcestershire är ett människoliv ett stort och heligt ting; men man frågar ej så mycket därefter, när eld och blod omge en på alla sidor och man blivit van att möta döden vid alla tider och i alla skepnader. Om Achmet krämare levde eller dog var mig fullkomligt likgiltigt, men jag lyssnade ivrigt till berättelsen om rajahns skatt och gladdes vid tanken på, hur mycket jag skulle kunna uträtta med den i mitt gamla fosterland, och hur de mina skulle förvånas, när de fingo se familjens 'svarta får' komma hem med fickorna fulla av blanka guldstycken. Jag hade redan gjort mitt val. Abdullah Khan, som trodde, att jag ännu tvekade, ansatte mig åter för att få ett bestämt svar.
»'Betänk, sahib', sade han, 'att om denne man blir tagen av kommendanten, blir han hängd eller skjuten; regeringen lägger beslag på dyrbarheterna, och ingen människa får gott av en endaste rupee. Och alldenstund vi ju ta karlen fången, varför skulle vi inte också kunna göra resten? Juvelerna må lika bra hos oss som i Kompaniets kassakistor. Skatten är stor
