Sida:De fyras tecken 1911.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs

nog att göra var och en av oss till en rik man och mäktig hövding. Ingen behöver få reda på saken — vi äro ju så långt borta från andra människor. I det fallet ha vi det bra ställt för oss. Säg nu, sahib, om ni vill stå på vår sida eller om vi skola nödgas behandla er som en fiende?'

»'Jag är er med kropp och själ', svarade jag.

»'Så mycket bättre för er', svarade han och räckt mig min musköt. 'Ni ser, att vi hysa tillit till er — er ed kan lika litet som vår brytas. Nu ha vi ej annat att göra än vänta på min bror och Achmet.'

»'Har er bror någon aning om, vad ni ämnar ta till?' frågade jag.

»'Planen är hans — det är han, som uppgjort den. Låt oss nu gå till porten och avlösa Mahomet Singh — han har länge nog fått sköta vakthållningen ensam.'

»Regnet föll alltjämt, tätt och utan uppehåll, ty den våta årstiden hade just börjat. Tunga, svarta moln drevo långsamt över himlavalvet, och man kunde ej se mer än ett stenkast framför sig. Alldeles invid porten låg en djup vallgrav, men vattnet i densamma var på sina ställen uttorkat, så att man med lätthet kunde gå från den ena sidan till den andra. Jag kände mig helt kuslig till mods, där jag i sällskap med de två grymma sikherna stod och inväntade den man, som gick sin säkra död till mötes.

»Plötsligt blev jag varse skenet från en blindlykta på andra sidan vallgraven. Det försvann bakom de höga, uppkastade jordvallarna, men kom snart åter i sikte, denna gång närmare oss.

»'Här ha vi dem!' utropade jag.

»'Ropa an honom som vanligt, sahib!' viskade Abdullah. 'Giv honom ingen anledning till fruktan. Skicka honom in med oss — vi ska' ta oss an honom under det ni står här på vakt. Håll lyktan i beredskap, så att vi kunna övertyga oss om, att det verkligen är han.'

»Ljusskenet närmade sig långsamt, och snart kunde jag urskilja två mörka gestalter, som blevo stående på vallgravens motsatta sida. Jag lät dem klättra ner för den ganska branta sluttningen, vada genom dyn och klänga sig halvvägs upp till porten, innan jag ropade dem an.

»'Vem där?' sade jag med dämpad röst.

»'God vän', ljöd svaret.

»Jag drog upp skärmen på min blindlykta och lät ljuset fritt strömma ut emot de kommande. Den förste var en ovanligt reslig, kraftigt byggd sikh, med ett kolsvart skägg, som nästan räckte ner till hans '»cummerbund'. Jag har aldrig sett en sådan jätte till karl på annat än sådana ställen, där folk visar sig för pengar. Den andre var liten till växten, tjock och fet; han hade en stor gul turban på huvudet och bar i handen ett knyte inlindat i en sjal. Han tycktes utom sig av rädsla, hans händer darrade, som om han haft frossa, och han såg sig oupphörligt om med sina små klara, gnistrande ögon, lik en råtta, som ämnar våga såg ut ur sitt hål. Jag ryste vid tanken på att slå ihjäl honom, men så kom jag ihåg skatten och förhärdade mitt hjärta.

»'Tag mig under ert beskydd, sahib', flämtade han; 'beskydda den stackars olycklige köpman Achmet. Jag har färdats tvärs igenom Rajpootana för att söka skydd inom Agras murar. Jag har blivit rövad, slagen och misshandlad därför att jag är Kompaniets vän. Välsignad vare den stund, då jag än en gång är i säkerhet — jag och mina fattiga ägodelar.'

»'Vad har ni där i knytet?' frågade jag.

»'Ett litet järnskrin', svarade han. 'Det innehåller några gamla, min familj tillhöriga föremål, som för