sjöman och ägde en stor, rymlig kanot. När jag märkte, att han i sin hängivenhet ville göra allt för att tjäna och hjälpa mig, såg jag en utväg till räddning. Jag överlade om saken med honom. Han skulle en viss natt komma med sin båt till ett gammalt varv, som aldrig bevakades, och ta mig ombord. Jag tillsade honom att anskaffa flere kalebasser med vatten och så stort förråd som möjligt av jamsrot, kokosnötter och batater.
»Han var trogen och tillgiven, lille Tonga. Ingen människa har någonsin haft en pålitligare kamrat än jag hade i honom. Den överenskomna natten låg hans båt vid varvet. Det hände emellertid, att en av bevakningskarlarna stod därnere — en gemen 'svarting', som aldrig låtit något tillfälle att såra och skymfa mig gå förlorat. Jag hade alltid svurit honom hämnd, och nu tycktes Ödet ha ställt honom i min väg, så att jag skulle få betala honom min skuld, innan jag lämnade ön. Han stod på stranden med ryggen vänd mot mig och karbinen på axeln. Jag såg mig om efter en sten för att krossa hans skalle med, men kunde ej upptäcka någon.
»Då flög en tanke helt plötsligt genom huvudet på mig och visade mig, var jag skulle finna ett vapen. Jag satte mig helt lugnt ner och lösgjorde remmarna, som fastband mitt träben. I tre långa skutt nådde jag stället där karlen stod. Han lade an med sin karbin, men innan skottet brunnit av, hade jag spräckt huvudskålen på honom. Herrarna kunna ännu se märket här i träet — det var den här sidan av träbenet, som råkade hans hårda skalle. Jag föll omkull på samma gång som han — jag kunde inte hålla balansen — men när jag steg upp, blev han liggande utan att göra den ringaste rörelse. Så gav jag mig i väg ner till båten, och inom en timme voro vi i öppen sjö. Tonga hade tagit med sig alla sina jordiska ägodelar, sina vapen och sina gudar. Bland annat hade han medfört ett långt bambuspjut och några mattor av kokosfibrer; detta material använde jag till mast och segel. I hela tio dagar irrade vi omkring på havet; den elfte dagen blevo vi till vår glädje upptagna av ett stort handelsfartyg, på väg från Singapore till Jiddah med en massa malajiska pilgrimer. De voro några högst konstiga 'kurrar', men Tonga och jag kommo snart på god fot med dem. De ägde en mycket förträfflig egenskap: de läto folk vara i fred och gjorde inga onödiga frågor.
»Men herrarna skulle nog inte bli belåtna, om jag gav mig till att berätta alla de äventyr, för vilka min lille kamrat och jag blevo utsatta — vi skulle då bli sittande här, tills solen rann upp. Tonga och jag drevo omkring litet varstans i världen, men det var alltid något, som kom i vägen, när vi ämnade oss till London. Emellertid lämnade jag aldrig mitt mål ur sikte. Jag brukade drömma om Sholto om nätterna. Hur många hundra gånger har jag inte i drömmen tagit livet av honom! För tre eller fyra år sedan kommo vi äntligen till England. Det var inte svårt att få reda på, var Sholto bodde, och jag började genast försöka skaffa mig underrättelser om, huruvida han förvandlat de stulna dyrbarheterna i pengar eller hade dem kvar orörda. Jag stiftade bekantskap med någon, som kunde hjälpa mig — jag nämner inga namn, för jag vill inte bringa någon i olycka — och jag fick snart veta, att majoren hade alla juvelerna i behåll. Så försökte jag på många sätt att komma åt honom; men han var mig för slug, och hade dessutom alltid två prisfäktare, båda sina söner och sin khitmutgar, som höllo vakt över honom.
»En dag fick jag emellertid höra, att han låg för döden. Jag skyndade genast in i hans trädgård, ursinnig
