vid den tanken, att han ändå till slut skulle undgå mig. När jag tittade in genom fönstret, såg jag honom ligga i sin säng och hans söner sitta på var sin sida om honom. Jag hade likväl ämnat tränga mig in i rummet, men just som jag riktigt fick ögonen på honom, föll hans huvud ner på kudden — jag visste, att han var död. Samma natt smög jag mig emellertid in i hans rum och letade igenom hans papper, i hopp att få reda på var han gömt vår skatt. Jag fann inte en enda rad, och gick min väg, så utom mig av raseri, som en människa kan vara. Innan jag begav mig åstad, föll likväl den tanken mig in, att om jag någon gång här i livet stötte på mina vänner sikherna igen, det skulle glädja dem höra, att jag kvarlämnat något slags bevis på vårt hat; jag ritade i all hast till 'de fyras tecken', så som det stått på planteckningen, och fäste papperslappen på den dödes bröst. Det hade verkligen ej varit rättvist, om han blivit förd till sin grav utan något tecken från de män, som han plundrat och bedragit.
»Jag förtjänade vid den tiden mitt uppehälle genom att på marknader och dylika tillställningar förevisa stackars Tonga som 'den svarte människoätaren'. Han åt rått kött och dansade sin krigsdans; vi hade alltid en bra 'slank' pennystycken med oss hem efter slutat dagsarbete. Man höll mig alltjämt underrättad om vad som tilldrog sig i Pondicherry Lodge; i flere år var den enda nyhet, som intresserade mig, det faktum, att man fortfarande sökte efter skatten. Slutligen kom det ögonblick, på vilket vi så länge väntat: dyrbarheterna hade blivit funna. De lågo i husets översta våning, i mr Bartholomew Sholtos kemiska laboratorium. Jag tog genast en noggrann översikt av rummets läge, men fick ej klart för mig hur jag med mitt träben skulle kunna klättra upp så högt. Emellertid gav man mig en vink om luckan på taket och om den tid, mr Sholto brukade äta sin kvällsvard, och jag tyckte det skulle bli lätt nog att med Tongas tillhjälp utföra vad jag föresatt mig. Jag band ett långt rep kring min lille kamrats liv och tog honom med mig. Han klättrade lika bra som en katt och skaffade sig snart väg genom taket, men olyckan ville, att mr Bartholomew Sholto ännu ej lämnat sitt rum. Tonga trodde sig utföra en riktigt lovvärd bedrift, när han dödade den stackars herrn — när jag kom in, hoppade den lille 'svartingen' omkring på golvet i ett utbrott av högsta förtjusning. Han blev utom sig av häpnad, när jag lät honom smaka repet och kallade honom en liten blodtörstig satan. Jag tog skrinet, släppte ner det genom fönstret och följde själv efter, sedan jag fäst 'de fyras tecken' på bordet för att visa, att juvelerna slutligen hamnat hos dem, som hade största rätten till dem. Så drog Tonga upp repet, stängde fönstret och begav sig av samma väg han kommit.
»Jag tror inte det finns något mer att berätta. Jag hade hört en båtkarl tala om, hur fort Smiths lilla ångslup kunde gå, och ansåg att den skulle passa oss, när vi skulle ge oss åstad. Jag gjorde ett avtal med gamle Smith, och lovade honom en rund summa, om han lyckades föra oss i säkerhet ut till vårt fartyg. Naturligtvis anade han, att allt ej var, som sig borde, men han var ej invigd i vår hemlighet. Allt, vad jag nu sagt, är dagsens sanning, och om jag berättat herrarna min historia, så var det ej för nöjes skull, utan därför, att det troligen är bäst för mig själv att ej dölja någonting utan låta världen veta, hur illa jag blivit behandlad av major Sholto och hur oskyldig jag är till hans sons död.»
»En mycket märkvärdig berättelse», sade Sherlock Holmes. »Ett passande slut på en ovanligt intressant
