»Det är riktigt ovärdigt gjort av dig, Holmes!» utbrast jag slutligen. »Jag kunde aldrig tro, att du varit i stånd till något dylikt! Du har anställt efterforskningar angående min olycklige brors förflutna liv, och så påstår du dig på något absurt sätt kunna sluta dig till, hur han levat och dött. Du vill väl inte försöka inbilla mig, att du fått reda på allt vad du nu sagt genom att se på hans gamla klocka? Ditt handlingssätt är varken ädelt eller vänskapligt och har, för att säga sanningen, en stark bismak av charlataneri.»
»Min käre Watson», sade Holmes vänligt lugnande, »jag ber dig uppriktigt om ursäkt! Jag betraktade saken som ett abstrakt problem och glömde alldeles, att den rörde dig personligen och det på ett ganska sorgligt sätt. Emellertid försäkrar jag dig, att jag ej förrän du gav mig uret ägde minsta aning om, att du haft en bror.»
»Hur i alla himlars namn har du då kunnat få reda på alla dessa fakta? De äro ju i varje hänseende fullt korrekta.»
»Ja — det var ren tur; jag kunde endast säga det, som låg inom det antagligas gräns. Jag anade ej, att mina påståenden voro så in i detalj riktiga och fullständiga.»
»Alltsammans var således endast gissning?»
»Nej, visst inte; jag gissar mig aldrig fram. Det är en förskräcklig vana — den förstör i grund och botten ens förmåga att resonera skarpt och logiskt. Saken tycks dig så häpnadsväckande och egendomlig, därför att du ej följt med min tankegång eller lagt märke till de små fakta, på vilka de betydelsefulla slutsatserna stödja sig. Mitt första påstående t. ex. gick ut på, att din bror var vårdslös och oordentlig. Om du litet uppmärksamt betraktar din klocka, skall du få se, att kanten ej endast är tillbucklad på två ställen, utan ock, att den runtomkring är skrapad och rispad, detta till följd av den förre ägarens ovana att bära hårda föremål, såsom mynt och nycklar, i sin urficka. Det är ju ingalunda svårt att härav draga den slutsatsen, att den människa, som på sådant sätt hanterar en femtio guineas klocka, är ovanligt vårdslös och oordentlig? Ej heller ligger det antagandet långt borta, att en man, som ärvt en dylik värdefull pjes, även i andra avseenden är väl försedd med detta livets goda.»
Jag nickade som tecken på, att jag följt med hans resonemang.
»När pantlånarna i England belåna ett ur, bruka de med en nål rista pantsedelns nummer på boettens innersida. Detta är betydligt bekvämare än att förse panten med särskild nummerlapp, och numret kan på så sätt ej gå förlorat eller bli ombytt. På din klockas inre boett kan jag med mitt förstoringsglas urskilja ej mindre än fyra sådana nummer. Slutledning nr 1: din bror var ofta i pekuniära svårigheter. Slutledning nr 2: han hade likväl emellanåt gott om pengar, eljes kunde han ej ha löst ut pantgodset. Och så ber jag dig kasta en blick på plattan, just på det ställe, där klockan drages upp. Se, hur många tusen märken och rispor där finnas — märken, som vittna om, att nyckeln glidit. Ingen nykter människa låter sin nyckel fara omkring så där, men dylika repor saknas aldrig på en drinkares klocka. Han drar upp den om kvällen, då hans hand ej är stadig. Inte ligger det något hemlighetsfullt i min förmåga att finna ut detta?»
»Din framställning är tydlig och klar som dagen», svarade jag. »Förlåt mina orättvisa, ogrundade misstankar! Jag borde hysa större tilltro till din i sanning enastående begåvning. Får jag fråga, om du nu för tiden har någon professionell undersökning i gång?»
