'affär'. Men i senare delen av er framställning fanns ingenting, som var nytt för mig mer än det, att ni själv tagit repet med er; det visste jag inte. Och så hade jag hoppats, att Tonga tappat alla sina pilar; han lyckades emellertid avskjuta en mot oss i båten.»
»Han hade förlorat dem alla, sir, utom den, som satt kvar i blåsröret.»
»Ja — naturligtvis», sade Holmes. »Det kom jag inte att tänka på.»
»Är det något annat, herrarna skulle vilja fråga mig om?» sade fången välvilligt.
»Nej tack — det tror jag inte», sade Holmes.
»Nå ja, mr Holmes», sade Athelney Jones, »man måste ju i de flesta fall göra er till viljes och vi veta också, att ni är en riktig förståsigpåare, när det gäller brott; men plikten går framför allt, och jag har egentligen överskridit min befogenhet, när jag gjorde, som ni och er vän önskade. Jag kommer att känna mig betydligt lättare till sinnes, när jag väl fått den här 'sagoberättaren' inom lås och bom. Droskan står ännu här nedanför och väntar, och de två inspektörerna ha sina order. Jag är er båda mycket tacksam för den goda hjälpen, mina herrar. Ni måste naturligtvis inställa er vid polisförhöret. God natt nu !»
»Jag får också önska herrarna god natt», sade Jonathan Small.
»Gå du först, Small», sade den försiktige Jones, när han och hans fånge stodo i begrepp att lämna rummet. »Jag ska' nog passa på, så att du inte slår mig i skallen med ditt träben — jag har inte lust att bli behandlad på samma sätt som herrn därnere på Andamanerna.»
»Ja — och nu är det slut på vårt lilla drama», sade jag, sedan vi en stund suttit alldeles tysta och rökt.
»Jag är rädd för, att det är sista gången jag är dig behjälplig i dina undersökningar och studerar dina metoder. Miss Morstan har gjort mig den äran att antaga mitt giftermålsanbud.»
Holmes lät höra ett litet missnöjt brummande.
»Det trodde jag just», sade han. »Men Jag kan verkligen inte gratulera dig.»
Jag blev både förvånad och förolämpad.
»Har du något giltigt skäl att känna dig missnöjd med mitt val?» frågade jag.
»Nej, visst inte. Jag tycker, att din fästmö är en av de mest förtjusande unga damer jag någonsin haft nöjet träffa och anser, att hon skulle ha kunnat vara oss till stor nytta i vårt arbete. Hennes begåvning ligger avgjort åt det hållet — tänk på med vilken säker instinkt hon bland alla sin fars papper valde ut och förvarade den där planritningen över fortet i Agra! Men kärleken gör en människa så känslosam och lättrörd, och allt, som försätter sinnena i jäsning, står i strid mot det lugna, kalla förnuftet — det, som jag sätter högst av allt här i världen. Själv tänker jag aldrig gifta mig — det kunde inverka skadligt på min omdömesförmåga.»
»Jag hoppas», sade jag skrattande, »att min omdömesförmåga må bestå provet. Men du ser trött ut.»
»Ja — reaktionen har redan börjat. En hel veckas tid kommer jag nu att känna mig som en riktig trasa.»
»Det är verkligen högst egendomligt», sade jag, »hur anfall av vad jag hos en annan människa skulle vilja kalla lättja hos dig omväxla med riktiga 'ryck' av energi och verksamhetsbegär.»
»Ja», svarade han, »i min natur finns stoff till både en genuin dagdrivare och till en präktig arbetsmänniska. Jag tänker ofta på gamle Goethes ord:
