på förhand åt överraskningen. Skulle farbror då ingenting märka? Men till sist kunde hon icke vänta längre, utan bad att få visa honom hur blommorna vuxit och trädgården ansats medan han varit borta.
Jo, så upptäckte han då äntligen Rosas grav. Har man nånsin sett, sade han, och måste gå runt och titta på den från alla håll. Det stockade sig i halsen av rörelse, och ögat myste av förnöjsamhet och medan alla flockade sig runt omkring, ställde sig fröken Ann’ Charlotte mitt i månskenet vid gullregnsbusken och deklamerade högtidligt patetiskt:
Här vilar Rosa i sin grav,
sen hennes skönhet falnat av.
Hon ej på bagarns takås mer
i mars och månsken sig beger.
Mer klok hon var och lika lat
som en hel småstadsmagistrat.
Ej mer av tidningen hon lär.
Hon har fått ro. Hon vilar här.
Det funno nu alla vara så övermåttan lustigt och bra skrivet och till och med
