Sida:De gula husen 1922.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

STORFRÄMMANDE

Postiljonen tutade gällt i sitt krumma horn — det lät så särskilt festligt i den bleka vårkvällsdagern. Nu kom också diligensen skramlande och i samma nu syntes gamla huvuden i alla fönster — det var alltid något nytt, ett litet avbrott i enformigheten.

Men nere vid torget, där diligensen stannade, hade assessorn redan länge gått fram och tillbaka i väntan på ankomsten. Han var fylld av en nervös men glad förväntan, och Stina Kajsa hade länge omsorgsfullt och grundligt berett sig på ett värdigt mottagande. Och majoren och rådmannen och kommissarien och stärbhusnotarien voro högtidligen inviterade.

Nu svängde också det gamla åkdonet