rarna sekunderade taktfast refrängen. Det var en högtidsstund i assessorns hus, och de bleka vårstjärnorna tindrade darrande ned på många lyssnare utanför på gatan.
Timmarna skredo i sorl och sång, men den oförbrännelige gästen tycktes ej känna någon trötthet. Trots resan var hans livlighet, hans abandon, hans brio utan gränser, och när slutligen gästerna troppade av var luften redan däven av morgonens dagg och Eos förgyllde kyrkotuppen.
Men minnet av Blanche dröjde länge kvar, och assessorns gäster tröttnade aldrig att berätta och berätta. I de låga rummen, där han sjungit i vårkvällen, tycktes kupletterna ännu ligga kvar i luften, och ofta stod assessorn, nickande och småleende, och betraktade den lilla vita parianbysten av denne sin högt beundrade och avhållne vän, som fryntlig, självmedveten och godmodig blickade ut från kakelugnsfrisen.
