icke timmarna hän, tills skymningen kom, och hon i skumrasket vid brasan berättade alla de gamla sagorna, de gamla hederliga som man längese'n kunde utantill, men som alltid voro lika nya. Det var inte bara Afzelii sagohävder utan också Riddar Blåskägg och Gråkappan och Kanken — grodan som var en förtrollad prins — och många, många fler, tills det kunde krypa som en tjusande kåre av skräck över ryggraden, och som följde en långt in i drömmen, när man slutligen trots alla ens böner måste krypa i säng.
En lekens och sagans gröna oas i den tråkiga vardagen var hennes besök, och när hon slutligen packade sina väskor och bylten igen och rullade av i sin gamla droska, dröjde länge en minnenas glans kvar över rummen och hennes ande svävade osynligt över läxa och lek.
Ja, den kära gamla Dicka, ännu, när många år runnit hän, sedan hon sista gången rullade bort i sin gamla lantliga droska, var det många i de små gula husen
