heten kändes bakom allt ordflödet. Men alla skyddande slöjor och siratliga former och manér rev han obarmhärtigt sönder, och som han alltid talade rakt ut utan någon hänsyn, kunde man känna sig som alldeles avklädd och naken inför honom.
I sin enbetsdroska, där han snart knappt kunde klämma in magen, rullade han från port till port, och han kände alla de gula husen och deras invånare både utan och innan. Han skötte allas krämpor och kroppsliga lidanden och hade skött dem i alla år. Där fanns ingen högre medicinsk auktoritet till, och hans befallningar blevo åtlydda till punkt och pricka. Han ensam representerade kunskapen i frågor, där deras insikt upphörde. Och i all sin bullrande bonhomi blev han dock som ett högre väsen.
Han kände sig ock som den betydande person han var, och betraktade dem nästan alla som små omyndiga barn. Hur skulle de kunna sköta sig utan honom? Och han kände sig som den ende verk-
