hans liv varit till något gagn — att han av några skulle saknas, då han försvunnit i tidens ström.
Ty däruppe i hans ensamma bibliotek jagade honom som furier de, allt som åren gingo, tyngre och tyngre tankarna på alltings meningslösa föränderlighet och tomhet. Några decennier av arbete och oro, av kamp och lidelser, och så borta i årens flod, som fortfor att bölja och bölja. Fanns det då ingenting, som kunde muta glömskans obönhörlige gud? Var kom denna känsla ifrån, denna drift att sätta ett märke i tidens sand, att markera sitt minne med en liten handling, att ej alldeles helt försvinna, sedan floden slagit igen över ens huvud? Var det förmätenhet bara, var det överskattning av det egna lilla obetydliga jaget? Var det rädsla för tomheten endast — farbror Jonathan visste det ej. Den kraft, som låter konstnären i form eller ord fixera en känsla, en idé, den egenartade reagens mot omgivningen, som tar sig uttryck i dikt eller
