Den här sidan har korrekturlästs
EPILOG. PER AMICA SILENTIA LUNÆ
Nu äro de längesedan borta — alla de små gula husen, alla de vänliga ansiktena bak’ rutornas vita gardiner, och alla de gammaldags gästabuden med deras fryntliga enkelhet och siratliga manér. Borta är den knaggliga stenläggningen, de gamla trädgårdarna och planken, som hägnade deras avskilda ro, och borta diligensen och postiljonens krumma horn. Borta är också den vänliga förnöjsamheten, det lugna och glada sinnelaget — hela den värdighet och bonhomi som gick i storrutiga byxor och blommiga västar och krinoliner och nettelduk. Den lugna takten är försvunnen också den och pulsen en annan.
Stannar nu det jäktande lokomotivet vid staden, möter den resande stora hus
