Den speglade sig i den ringlande strömmen, som med sina virvlar och fall flöt så fredligt och lugnt genom den lilla staden, den blänkte i kyrkgavlens gyllne kors och förgyllde bagarens kringla som hängde där orörlig på sin stång i den vindstilla kvällen. Som i sömn låg den lilla månförgyllda staden — endast strömmens sakta porlande mätte den ljusa, förnimbara tystnaden och blott en irrande, vacklande skugga vajade över den knaggliga stenläggningen. Det var den lantlige poliskonstapeln J. P. Skärblom, som sömnig och tafatt gick på sitt pass utan försök ens att strama upp sig nu i ensamheten.
Men ut genom springorna på de förskruvade fönsterluckorna i den gamla stadskällaren, som med sina doriska träpelare på båda sidor om den breda trappan lugn och värdig låg där vid torget som ett minne från salig Karl XIV Johans tid, trängde där ännu ett sparsamt ljus. Därinne i den låga salen hängde röken tung från alla de snörflande pi-
