Även hos henne flöt månljuset in på burens sovande steglits och belyste salig Motanders bild i bleknad daguerreotypi över soffan. Han hade varit förvaltare, Motander, på slottet hos greven därute på Vikbolandet, och det var väl från den grevliga släkten hon fått sitt fina namn: Angélique. Det var nu snart femton år hon varit värdinna för kommissarien. Hon lyssnade noga på alla hans rörelser och såg honom så väl i gungstolen där han vaggade ned och upp. Hon suckade så djupt då och då. Den snälle kumsarjen! Men i morgon var det auktionsdag och då skulle han ha kaffebrickan tidigare i ordning. Till brödboden efter grädden och frukostbrödet måste hon före halv 8. Det var bäst att försöka sova. Och snart stego även hennes snarkningar, hjärtliga och långa, i takt med kommissariens.
Men på morgonen var redan kvällens pipdoft utvädrad och frukostbordet stod vitt och prydligt, när kumsarjen kom ut
