skuggade för majorens fönster och han fick aldrig tillräckligt med sol i sina rum för lönnens skull. I åratal hade han bett och bönfallit med skämt och allvar sin gode broder att få fälla det trädet. Men det stod lika obevekligt kvar alltjämt, tills majoren slutligen med svett och möda och hjälp av assessorn — ty han var själv ingen skrivande karl — fått uppsatt en inlaga om lönnens fällande till kyrkorådet. Men den blide doktorn såg på skriften, läste den noga och flera gånger igenom och sade så endast med sitt stillsamma och milda leende:
»Låt lönnen stå
ännu ett år,
beskuggande mitt närmsta får.”
Och därvid hade det också fått förbliva. Men den lilla dubbelmeningen i kyrkoherdens »mitt närmsta får» hade gått majoren till sinnes, särskilt när rimmet började allmänt citeras på kalasen och pick-nickarne, och som han själv ej var någon kvick karl kunde han omöjligt
