Sida:De gula husen 1922.djvu/52

voro av ek, grinade också ett par lejonhuvud av järn, och de höllo var sin runda och tunga ring i gapet. Förnämt och stilla, liksom högtidligt avskilt för sig självt, låg det gamla huset, och man såg på det med en viss vördnad. När snödagern lyste blå i vintereftermiddagarnas skymning eller de kalla och klara vinterstjärnorna blinkade ner över den lilla staden, kunde det lysa ur den övre våningens alla smårutade fönster till långt in på natten. Då såg den försenade nattvandraren, som hastigt skyndade sig genom den knarrande snön, medan hans skugga föll svart och fantastisk över det vita, månlysta torget, en lång irrande gestalt däruppe bakom de lysande rutorna. Stannade han då, trots kölden, därute i natten och månljuset, kunde han se den svarta gestalten däruppe irra från rum till rum, fram och åter, medan timmarna skredo sin gång och den första gråa vintergryningen började tveksamt ljusna kring vägarna, där redan de första torg-