mindre sorgliga omständigheter med en ceremoniell förbindlighet och ett tillmötesgående som knappast kunnat vara större.
Han var egentligen aldrig ensam i sitt rum, ty i hörnet vid kakelugnen låg på ett stycke svart fårskinnsfäll hans trogne och ständige kamrat och följeslagare, murveln Kinlock. Det var en mycket klok och väluppfostrad hund, som för länge sedan hade övervunnit sitt första barnsliga begär att skälla på alla som sökte stärbhusnotarien i tjänsten. Nu lyfte han bara litet på ena örat vid stegen och halvöppnade det högra ögat för att konstatera att han var på sin vakt och att allt var all right och återgick omedelbart med en halvkvävd murrning till sina drömmars ro.
Stärbhusnotarien och Kinlock voro oskiljaktiga. De följdes åt inte bara till ämbetsrummet utan på alla promenader i tjänsteärenden och för nöjes skull. Stärbhusnotarien fick som en annan röst när
