kunde aldrig föreställa sig att hon riktigt kunde höra hemma i hans värld.
Men mamsell Gustava hade god tid till många tankar medan hon skötte huset, och hade prosten kunnat se in i hennes själ skulle han häpnat och förvånats.
Nu hände det något i socknen, som var någonting alldeles nytt och oväntat.
Det hade kommit ett främmande folk till församlingen, med ziguenarblod i ådrorna och ett hetsigt och spotskt lynne, och de hade med sig en sjuttonårig dotter, en svartögd och mörkhårig flicka med olivefärgat skinn och en sydländsk glöd i blicken. Det var många av de stela och tungrodda yngre manfolken som helt plötsligt började få sina vägar där förbi, och en dag fram på vårvintern — snön hade just börjat smälta och stararna visslade — var det uppenbart, att den främmande flickan skulle bli mor. Det var nu någonting alldeles oerhört därborta, där oäktingar så sällan förekommit och där hjonelagen planerats och bestämts så