maningar och varningar av fru Clémentine, fått plats bredvid stärbhusnotarien, som var lycklig nog att icke ha någon som bevakade hans frihet.
De voro ombonade och påpälsade till fullständig oigenkännlighet: majoren med sin gamla officerspäls med läderremmen i midjan, och fröken Ann’ Charlottes spelande bruna ögon skönjdes knappast ur kapuschongen och alla schalarna. Men Stina Kajsa hade virat flera nummer av kvällstidningen kring sin magra och skrumpna kropp under alla tröjorna och filtarna, och det hade bon också lärt ut åt Angélique. Herrarna hade sina lädergaloscher och damerna bottforer, men det började ändå bli kallt om fötterna ju längre tiden skred.
Nu djupnade himlavalvet i mörkaste svart och stjärnorna brunno klarare. Över den vida slätten hördes då och då den fjärran gudstjänstringningen från någon av de många översnöade, vita landskyrkorna, och tonerna lågo liksom kvar i
