Sida:De svenska landsmålen 1882A.pdf/36

Nr 5 är allmänt bekant. I en variant öfvergår berättelsen omedelbart från kråksvärmen till brudstassen, som tager åt sig pojkens ord: Åt hälsike mä hele skåkken. Nr 6 har äfven förekommit i tryck, om upptecknaren rätt minnes, i Aftonbladet före eller omkring 18701. Nr 7 är en variant af en allmänt känd, äfven i visform förekommande saga. Att de tre frågorna här ställas till en berömd kyrkans man, är så vidt upptecknaren vet enstaka, men ett märkligt bevis på folkets intresse för sina andliga vältalare. Nr 8 motsvarar Motvalls käring (Västergötland) ock S:t Pers hustru (Värend); förekommer äfven utan de två första yttrandena om grafvarne. Nr 9 är ett af upptecknarens älsta, men bäst bevarade barndomsminnen; sammanhänger möjligen med Eddasägnen om Oden såsom Bölverk, hvilken hos jätten gör nio trälars tjänst, sedan han retat dem att döda hvarandra. 5 Uti ett kvarttryck med titeln: »Några lustiga Anmärkningar.• Förwett, Wanan, Olyckan gifter Jungfrun, Ånkian, Kiäringen. Naturen lockar Man- och Qwinno-Kön til giftermål; Upstälte af den semper lustige Clarimond. Stockholm 0. J. Nyström 1758», på hvilket docenten Lundell fäst uppmärksamhet, förekommer samma saga: En Fader frestad på en gång Naturen twinga, Och tänkte at sin Son från kiärlek aldel's bringa, Tilfälle intet gafs nå'n Jungfru skåda få, Tils han blef gammal; ty han wardt dem warse då. Han tå en trängtan fick af Astrilds ljufwa låga Til thet okiända folk, och oförmärkt en plåga; Men wiste icke hwad för djur som detta war, Förrän han detta had' förfrågat af sin Far. Det wore et slags Gäss, straxt Fadren förewände, Då Sonen sade straxt, o at en gång det hände, At jag med desse Gäss fick ha mitt fria spel; Nog är jag wiss, at jag i nöje finge del! Et sådant Sonens spel wil Fadren ej tilstädja, Men sade: Kiära Son, du dig må lycklig glädja, At du kan wara fri från dessa skadedjur; Ty tul at gjöra ondt är desse djurs natur. Då gaf han sig tilfrids med det som Fadren lärde, Tils Lyckan honom sjelf den förmån sidst beskärde, At han i fönstret sitt, der han förweten står, En däjlig Jungfru, som sig badad', skåda får. Då halp ej Fadrens dicht; han kund' ej längre dröja, Han slet sig äntlig lös sin längtan at förnöja; Hos denna Jungfru han sig straxt instälte då, Och bad med henne at sin kjärlek dela få — o. s. v.