Den anspråkslösa samling, som här meddelas, är ett urval från ett större material, hopletadt i Värends skogsbygd under utgifvarens första ynglingaår. En sträng sofring af detta material har varit desto mera nödig, som knappast någon art af svensk folktradition blifvit till samma grad som gåtorna öfverslammad af yngre lager, antingen hitförda genom danska ock tyska spörsmålsböcker eller upprunna ur egen inhemsk obildning. Under alt detta slam har den vittra tankelek, som fordom lifvade våra fäders glada skämtan, efter hand sjunkit i glömska ock dess traditioner blifvit halft oigenkännliga. Det är ock blott genom jämförande granskning af ett stort antal uppteckningar, som vi numer blifva i stånd att urskilja den nötta prägeln af vår äkta ock ursprungligen svenska gåta.
Huruvida nu utgifvaren vid detta granskningsarbete gått till väga med all nödig omsikt, vågar han icke själf döma, knappast hoppas. Men det må tils vidare göra fyllest, om vi öfvertyga oss, att dock flertalet af de gåtor, som här meddelas, sprungit upp ur nationell rot. Ock vi tro oss kunna sluta härtill dels af deras mytiskt-poetiska innehåll (gåt. 1), dels af deras identitet eller nära öfverensstämmelse med fornnordiska gåtor ur Hervarasagan (gåt. 2—6), eller med medeltidsgåtor ur folkvisan om Sven Svane (gåt. 64—67), känd ock sjungen i Värend ännu så sent som år 1839. Till ock med de bibliska gåtorna (gåt. 117—124) hafva sin hedniska förebild i Eddasången om Vaftrudner. Andra kriterier för de här meddelade gåtornas äkthet finna vi i deras ofta bibehållna rytmiska form, delvis med spår af stafrim (gåt. 1, 2, 4, 9—12, 14, 16, 17, 19—23, 26, 29—31, 35, 36, 41, 46, 48, 50, 56, 64, 65, 72) ock blott långsamt öfvergående till rena ändrim; i deras fasthållande af vissa forntida, nu nästan utdöda ord ur folkmålet (gåt. 7, 11,
