fälle, hvilket emellertid ej medförde någon förändring i hennes tillvaro, utom däri att hon nu äfven legalt fick större frihet att följa sina egna böjelser och blef ännu mer beroende af sin tjänst såsom statsfru och bunden vid hoflifvet. Höpken efterlämnade nämligen ej någon förmögenhet. Det är tvärtom högst sannolikt, att den ekonomiska ställningen i boet var bekymmersam, och ett direkt vittnesbörd härom finnes bevaradt i ett bref från den unga änkan till Gustaf III, hvari hon anhåller, att hon och hennes barn måtte få komma i åtnjutande af hennes svärfaders pension. Presidenten Höpken afled i oktober 1778, men brefvet, som är odateradt, är skrifvet först efter det äfven hennes man gått ur tiden. I den på franska språket affattade skrifvelsen, som förvaras bland de Gustavianska papperen[1] kallar sig nämligen grefvinnan änka, vädjar till konungens henne städse visade godhet och framhåller, hur hon och hennes barn genom svärfaderns död förlorat alla existensmedel. I vältaliga ordalag bönfaller hon om pensionen och slutar med att öfverlämna sin och de sinas räddning i händerna på konungen »såsom deras skyddsängel och källan till hela deras välfärd». Framställningen tycks ej hafva bifallits, förmodligen och bland annat därför att presidenten Höpken hade flera arfvingar, som kunde framställa liknande anspråk; men grefvinnan Ulla torde det oaktadt ej vare sig nu eller framdeles hafva saknat Gustaf III:s pekuniära understöd. Om hans bevågenhet finnas nämligen många vittnesbörd och särskildt ett par i den ofvannämnda brefsamlingen. I mars månad 1784 tackar hon sålunda
- ↑ Bref från fruntimmer; Upps. univ. bibl.
