konungen för två på hvarandra tätt följande gåfvor. Den ena gången gäller det en vacker »souvenir», som öfverlämnats genom lifpagen Stjernvall, den andra tackar grefvinnan från Norrköping, där hon för tillfället uppehöll sig, för en riklig »cadeau» och är då tydligen mycket belåten med konungens frikostighet, ty hon framställer sin tacksamhet i de artigaste ordalag, lyckönskar gifvaren till att vara vid god hälsa och uttalar sig mycket smickrande om hans vältalighet. Som ett exempel på korrespondensens synnerligen sirliga men i språkligt hänseende ej alltför mönstergilla affattning må anföras den särskildt artiga afslutningen:
“C'est dans ces sentimens, que j'ose suplier Vôtre Majesté
d'agréer avec bonté l'homage respectueuse des voeux ardents, que
je ne cesse de former pour vôtre auguste personne ainsi que du
devouement sans borner et de l'attachement parfait, avec lequel j'ai
l'honneur d'être
| Sire le Vôtre Majesté les très humble, très obeissante et soumise servante et sujette U. Fersen.” |
Emellertid befinnes grefvinnan Ulla, hur ekonomiskt bekymmersamt hon än till äfventyrs hade det, ej ha lagt svårigheterna särdeles tungt på sinnet, och sin mans bortgång tog hon uppenbarligen mycket lätt. Sålunda skref Ehrensvärd redan den 17 januari eller blott ett par veckor efter hans död: »Grefvinnan Höpkens sorg gör ett af ämnena till hofkonversationerna; hon sörjer sin man utan snibbhufva och allt det tillbehör, som änkor vanligen bruka; hon nyttjar endast flanell, men med all den elegans, som kan upptänkas, jämte rechercherade coiffurer, som kunna svara däremot. Hon tyckes trösta sig; de öfriga damerna, mera
