försäkra honom, att det alldeles icke var något smickrande i denna komplimang.»
Det är icke osannolikt, att statybeställningen väckte de andra vackra grefvinnornas afund, ty de och hoffolket i allmänhet delade för visso icke Ehrensvärds indignation; men man fick snart annat att tänka på. Våren och sommaren 1780 voro ganska händelserika och man delade sin uppmärksamhet mellan gamla hoffröken Taubes begrafning, då de prestaverande kavaljererna, ett par unga högadliga officerare, väckte skandal genom att gladt nicka åt sina bekanta små mamseller bland de nyfikna åskådarna, och den uppseendeväckande Plomgrenska konkursen, mellan tripolitanska ambassadens afskedsaudiens och Mälarens öfversvämning och det otäcka vintervädret i slutet af maj, hvartill Stockholm aldrig sett maken, mellan teaterföreställningar och intriger och ordensutnämningar o. s. v.; men i främsta rummet knöts intresset till konungens utländska resa. Redan i april hade det börjat gå rykten om, att hans maj:t ämnade begifva sig till Aachen, dit han sades ha inbjudit sina fransyska väninnor, grefvinnorna de la Mark, de Boufflers och de Noailles, att vara sig till mötes, och efter många om och men begaf han sig slutligen af den 15 juni, men ej till Aachen utan till Spa samt ledsagad af hofstallmästaren Munck, öfversten, grefve Adam Lewenhaupt, kammarpagen von Wright, k. sekreteraren Franc och lifmedikus Dalberg. Efter att mot vanan ha färdats tämligen långsamt genom Sverige, befann han sig den 25 juni på tysk botten, men insjuknade i »den ohyggliga fläcken» Damgarten, och detta gaf, fastän man till en början gjorde allt för att hålla saken hemlig, anledning till mycken oro och
