många utläggningar hemma i Stockholm och vid hofvet. Till och med drottningen, som dock torde ha varit mera varmt fästad vid konungen än man i allmänhet föreställer sig, afvek från sin vanliga indolens och sände hofstallmästaren Rålamb till Damgarten för att få visshet om konungens sjukdom. Kungen tillfrisknade emellertid. Den 17 juli ingick till riksrådet Carl Scheffer ett bref från honom personligen, hvari han meddelade, att han var fullt återställd, men varit så illa däran, att han trott det sjukdomen skulle blifva hans sista. Hvad som härunder särskildt hade plågat honom var »tanken på att den odödlige konung Gustaf Adolf vid samma ålder dött, sedan han beredt sig ett så stort ärerykte och gjort så stora bedrifter, medan han själf ännu uti intet vågade likna sig vid en så stor konung». De meddelanden, riksrådet Scheffer lämnade om brefvets innehåll, väckte stor glädje i hofkretsen, men grefvinnan Höpken gaf på sitt särskilda sätt luft åt sin tillfredsställelse. »Gud ske lof att kungen är frisk igen», sade hon; »han får därföre all tid att likna Gustaf Adolf, om han vill och det endast kommer an på lifstiden. Gustaf Adolf reste äfven i Tyskland, men inga fransyska damer, som jag hatar af allt hjärta, reste och mötte honom i Aachen» — I samband härmed erinrar Ehrensvärd om, att den vackra Ulla hade sin tillbedjare von Wright med i konungens följe och att »hennes ömma hjärta fruktade för någon ostadighet och otro. Vi voro alla flata öfver hennes infällen och bådo henne nyttja Medevi för att bli litet mera försiktig.»
Det är ej fullt bevisligt att grefvinnan Ulla följde rådet, men mycket sannolikt. Om några dagar be-
