Huru kan ni inbilla eder, att jag skulle kunna skratta åt något sådant tillsammans med några unga herrar, som i grund och botten endast äro slynglar?’
’Det förvånade mig också, att ni så där kunde vara med om att nedgöra mig, som aldrig brustit i min vördnad emot eder, men det tyckes emellertid vara alldeles likgiltigt, huru man uppför sig, man råkar i alla fall ut för klander. Hitintills har jag trott, att det vore klokast att hemlighålla sitt hjärtas känslor, men det ser nästan ut, som om det vore bättre att ej göra det för att slippa blifva föremål för åtlöje.’
Vårt samtal fortsattes en god stund, hon blef mycket häftig, och det blef äfven jag i förargelsen öfver de orättvisa anklagelserna. Jag försäkrade henne ännu en gång, att det aldrig kunde falla mig in att säga någonting ondt om henne, och bad henne, eftersom hon så där uppriktigt talat med mig om saken, uppgifva hvem som beskyllt mig för en sådan nedrighet. När hon trots min enträgenhet ej ville yppa detta, tillade jag:
’Jag hoppas att själf framdeles kunna upptäcka detta för att få tillfälle tillrättavisa den, som vågat uppdikta sådana lögner, och det återstår mig blott att bedja eder försäkra den ifrågavarande personen om mitt djupaste förakt och att han gjort sig förtjänt af en spark i stj… Förlåt detta uttryck, men det är i sanning välförtjänt.’
I häftigheten afvägde jag törhända ej mina ord så, som sig borde. Visserligen har jag ännu ej upptäckt, hvem som hittat på denna historia om mig, men jag har nu lugnat mig och bryr mig ej om att
