göra några vidare efterforskningar utan skänker hela påhittet mitt förakt.»
Knappt hade sinnena hunnit lugna sig efter denna sammandrabbning och en liten distraktion beredts genom det i början af september uppförda tornérspelet, förrän den uppenbarligen rätt stridslystna skönheten befann sig invecklad i ett nytt trakasseri, nämligen i ett gräl med grefvinnan Brahe, som hon beskylldes för att hafva påbördat en kärleksintrig med en baron Oxenstierna. Denna gång blandade sig själfva kungen i leken, ty han vill göra ett slut på de ständiga intrigerna och få lugn i den för honom så oumbärliga societeten. Han lyckades dock ej erhålla någon klarhet i saken, utan det blef i stället, som hertiginnan skrifver, ett fasligt väsen och alla blandade sig däri och ansågo sig skyldiga att säga sin mening, så att tvisterna mellan dem, som ställde sig på de olika sidorna, blefvo nästan häftigare än mellan dem det egentligen rörde. De sistnämnda klarade dock redan följande dag och på egen hand upp sitt mellanhafvande, sedan grefvinnan Brahe bedt sin antagonist glömma bort hela historien och försäkrat, att hon trodde på hennes oskuld.
Det blir emellertid tröttande att relatera dessa tidt och ofta förekommande slitningar, i hvilka för öfrigt kungen själf genom sin oro och nyckfullhet och många af hofvets herrar hade lika stor andel som de tvistande damerna. Andra och viktigare intressen tyckas också under de nu följande åren ha skjutit de mer personliga misshälligheterna i bakgrunden, och nya personer uppträdde på skådebanan och lade beslag på upp-
