och att det vore bättre att störta sina ovänner än att utsätta sig för att af dem själf blifva störtad,
’Denna eder åsikt kan nog vara befogad’, invände jag, ’men det är verkligen mycket synd om grefvinnan von Höpken, hvars hela tillvaro är beroende på kungen och som genom att förlora hans aktning och ynnest måste råka i en bekymmersam ställning’.
Han erkände att det var synd om henne, och lofvade söka förmå kungen att vara litet vänligare emot henne.»
Vare sig det nu var detta löftes uppfyllande eller andra faktorer, som verkade, men Ulla Fersen befinnes snart åter vara i besittning af kungens gunst och intaga en af de bemärktare platserna vid hofvet. Hennes befattning som statsfru ställde henne också allt fortfarande i främsta ledet beträffande de representativa plikterna, men medförde äfven kraf och uppgifter, som visade, att kungen hade handlat klokt, då han entledigade drottningens hoffröknar och ersatte dem med erfarnare damer. Härpå finnes ett mycket talande exempel, nämligen i hvad som timade vid hertigens af Småland födelse den 25 augusti 1782.
Det var på Drottningholm, som denna ej minst af konungen med spänning motsedda händelse inträffade, och man hade just hunnit lugna sig efter all den oro och den känslosvallning, som vållats af änkedrottningens sjukdom, kungens slutliga försoning med sin moder och dennas död och allt det bråk, hennes frånfälle medförde. Drottningens förlossning gick enligt hertiginnan Charlottes utsago otroligt fort, och hela händelsen vore knappast värd att här åter framkallas för minnet, om icke Schröderheim hade efterlämnat en
