damer. I dörren sattes ett bord, hvarvid h. exc. riksrådet grefve Falkenberg skulle föra protokollet.
Riksrådet Falkenberg var ännu ej uppkommen, och jag fick befallning att emellertid taga protokollet och alla dörrar öppnades. Den halfva timme, som därpå följde, var för löjlig både att glömmas och beskrifvas… Konungen sprang emellanåt och tittade på mitt papper, liksom hade saken bort hända där, och sade mig oupphörligen: ’Hvad! Hvad tror du? Tror du att det skedde nu? Skulle jag gå in? Det är en flicka helt visst. Det sade Russa, när han hörde drottningen ropa. Du skrifver intet! Hör nu, hör nu, ja, nu tror jag. Du måste skrifva, hvarför är du här eljest?’ — Allt emellanåt visade sig framom skärmen arkiater Bäck med all religionens resignation, Dalberg med de sju vises klokhet, Schützercrantz med grimaser, som i djupaste underdånighet exigerade endast tystnad, fru Båld, som tycktes glömma majestätets härlighet uti naturens skickelser, mamsell Hellman, som skämdes för omständigheterna och visade en tjänarinnas tillgifvenhet uti heta tårar, hvilket ännu mera upphöjde rodnaden af hennes purpurnästipp.
Under allt detta samlades de, som voro kallade, och societeten. Damerna uppväckta klockan 5 ur sin söta sömn, i största hast klädda med flanell, smäck och gravor, blyga öfver händelsen, alarmerade af patriotism och kärlek för den söta drottningen och beröfvade tid och tillfälle att nyttja den minsta af de omsorger, hvilka en toalett vid full middag fordrar förenade, kände ingen annan tröst än i hvarandras bräckligheter, och lyckligtvis voro alla speglar liksom väggarne draperade. De tillkallade damerna infunno sig uti
