drottningens audiensrum, de andra stannade uti stensalen.»
Schröderheim berättar vidare, hur ett detachement af artilleriet under befäl af baron Mörner var kommenderadt till Drottningholm för att leverera den efter drottningens förlossning erforderliga saluten samt hur general Sinclair skulle från en balkong gifva signalen, då allt var klart. Generalen blef emellertid af misstag instängd af en lakej, som han skickade för att höra efter hur saken fortskred, och först sedan han en god stund skrikit och ropat på hjälp samt »soulagerat sin inquietude icke blott med svenska svordomar utan äfven med alla de eder, han lärt sig i garnison i Strassburg under sjuåriga kriget och a la cour des Deux Ponts», blef han befriad af en sluproddare, som dock först tagit honom »för en galen komediant, som det inte just kunde vara så nyttigt att släppa ut».
Slutligen kl. 5 hade drottningen genomgått sin pers. »Doktorerna ropade in de tillkallade. Madame Enström, ett slags städerska, som äfven var tillstädes, sade mig: ’Det är en pojke!’ Jag gick att säga det åt grefvinnan Höpken, men kungen hade placerat utposter i alla dörrar och kom, redan averterad, med stora skutt igenom rummen. Kungen ville, liksom 1778 (då kronprinsen föddes), knappast lämna tid till barnets första och nödvändigaste skötsel; men sedan damerna ändtligen förmått honom härtill och lilla herrn blifvit någorlunda presentabel, njöt konungen ändtligen den tillfredsställelsen att på sina egna armar bära ut honom till audiensrummet och lämna honom till fru grefvinnan Rosen.»
I fortsättningen skildrar Schröderheim hur kunga-
