husets och hofvets medlemmar m. fl. framförde sina lyckönskningar, hur kammarjunkaren Borgenstierna skickades med underrättelse till öfverståthållaren om den lyckliga tilldragelsen och hur Te Deum hölls i slottskapellet vid Drottningholm med predikan af öfverhofpredikanten, baron Taube — »ett nonsens», hvari talaren bland annat ej mindre än trenne gånger repeterade »att elementernas herre måtte bevara den nyfödde för det menliga, som kringfar i vädret, att i det ögonblick hans lungor hämtade den första luft, en god ande måtte hafva öfverskyggat honom», m. m. Längre fram på dagen hölls cour, och därmed var första akten slut i hertigens af Småland korta och tragiska lefnadssaga. Den lilla prinsen afled nämligen redan i mars följande år, antagligen af förkylning, men äfven, säger Schröderheim, däraf att »ammans mjölk varit mycket för stark och för hårdt påskyndat tänderna. I munnen fanns tecken till 8 tänder, hvilka icke kunnat framkomma, och de under plågorna häraf utståndna konvulsioner troddes hafva förorsakat en vridning i ryggen och högra benet, som sedan var hisklig och hvaraf, i händelse af en längre lifstid, de svåraste följder befarades.»
Prinsens frånfälle var för konungen en stor sorg. Enligt Fersen skall han de första dagarna ha varit djupt uppskakad och till och med utropat: »Detta är måhända början till mina motgångars dagar!» Sorg anlades vid hofvet under sex veckors tid, och under de två första skulle spektaklerna vara inställda; men redan efter en veckas förlopp beslöt kungen att åter öppna teatern. Den festföreställning, som med anledaf hertiginnans födelsedag skulle ha ägt rum den 22
