tyrare, hvilken i ungdomen hade dåliga seder och stal silfver och dyrbarheter af sin fader samt öfvergaf sin hustru, men efter sjutton år plötsligen upptäcktes af sina föräldrar och då innehade arméns högsta värdigheter och befanns vara en utmärkt man, så må man ej undra öfver, att den osannolika historien, underhaltigt omsatt på scenen, skulle gräma den gamle gustavianske fältmarskalken.
Nästan ännu värre går denne åt efterpjäsen, som han uppgifver vara författad af Schröderheim och betecknar vara »utan sammanhang, hoptråcklad i en by, kärleksintrig mellan en bondflicka och en bondpojke, en marknad och taskspelare, alltsammans slutande med en bondpolska».
Armfelt, hvilken äfven uppträdde som. Apollo i prologen och som Helmfelt i dramat får af Fersen vitsordet »lika tafatt i den ena som i den andra rollen».
Omdömet är säkerligen mycket partiskt, ty den unge vackre kungagunstlingen fann aldrig nåd inför den gamle, stränge f. d. hattchefens ögon; men däremot hade hans förhållande till dennes brorsdotter Ulla nu blifvit bättre. Från januari 1783 finnes sålunda härom följande anteckning af hertiginnan, som nu också rätt väsentligt ändrat sin egen uppfattning om den vackra grefvinnan: »Ovänskapen mellan Armfelt och grefvinnan Höpken tyckes något hafva gifvit med sig, och kungen är ej heller numera lika ovänlig emot henne, som han varit och hvarom jag i ett föregående bref berättat. Hon har äfven fått deltaga uti de nu senast uppförda skådespelen. Detta är i sanning lyckligt för henne, som ej är nog oberoende för att kunna undvara kungens beskydd, hvilket hon särskildt
