behöfver för sina barns uppfostran. Dessutom måste det för henne, som alltifrån sin ungdom blifvit behandlad som en vän vid hofvet och så godt som uppfostrats tillsammans med kungen, kännas särdeles bittert att vara utsatt för dennes ovilja. Med alla sina fel är dock grefvinnan von Höpken ett särdeles behagligt fruntimmer i sällskapslifvet, och hennes karaktär är nog i grund och botten betydligt bättre än man i allmänhet tror.» Härefter bekräftar hertiginnan sin förut anförda uppgift och anledningen till missämjan: »Troligen har hon låtit förleda sig af sin svaghet att gärna vilja lysa med sin kvickhet och råkat fälla något skarpt omdöme om Armfelt och, eftersom det ej alltid är angenämt att få höra sanningen, har väl denne för att hämnas förtalat henne hos kungen.»
I juni månad reste konungen till Finland, besökte lägret vid Parola malm och bade ett möte med ryska kejsarinnan i Fredrikshamn, men redan den 9 juli var han åter i Stockholm, där öfverståthållaren för att högtidlighålla hans ankomst ställt i ordning ett Te Deum i Storkyrkan. Till borgerskapets och andra korporationers missräkning täcktes hans maj:t emellertid i stället »i nåder afhöra Te Deum i slottskapellet», och dagen därpå befinner han sig ånyo på resande fot, nämligen till Salbo hed, där prins Fredrik Adolf i sällskap med sin älskarinna Sophie Hagman förde befälet öfver Västmanlands regemente och hade gjort storartade tillrustningar för hans mottagande. Den stackars skuldsatte hertigen hade härför hoppats att erhålla någon kontant erkänsla, men det stannade vid att den vackra Sophie hugnades med ett guldur med infattade diamanter, värdt 4,000 riksdaler.
