Med vett och mod,
Men utan blod,
Han hjältars ära vunnit,
Han världens undran funnit,
Han rättvis är och glad och öm och god.
I fredens skygd,
Vår trogna bygd
Fått Gustafs omsorg röna.
I fält skall segern kröna
På Vasars sätt hans tapperhet och dygd.
Det mest anmärkningsvärda i den öfverhufvud skäligen intresselösa prologen, är emellertid den revy, som författaren låter åtskilliga personer passera, hvilka man kunde tänka vara med som bidragande vid minnesfesten å Drottningholm. Men det måtte ha varit klent beställdt i det hänseendet, ty man får bland annat veta, att hertigen kände sig som Hercules vid skiljovägen, ej hade någon som repeterade deklamation med sig och ej ännu bestämt sig för baletten — en gliring tydligen med anledning af h. k. höghets vacklande förhållande till mamsell Slottsberg, att baron Armfelt aldrig var tillstädes, fast han »nog vill hålla kungen i humör, men tillfället gör ej alltid tjufven», att Adlerbeth befann sig på landet och ej vidare skref några körer till väderbaletter, och att den tjocka statssekreteraren på Nybrogatan nog ville göra sitt till och fjäsa, »men han har många järn att blåsa på och dessutom har han komplexion emot sig», o. s. v.
Emellertid tyckes det ha legat en viss sordin öfver hoflifvet under denna Drottningholmssejour. Skvallerkrönikan har visserligen att berätta om åtskilliga muntra upptåg, såsom bullersamma nattliga promenader
