(se sid. 74), äfvensom ändrat den uppfattning om henne, som han en gång i slutet af januari 1780 antecknade i sin dagbok (i arkivet på Wärnberg) och där han tilldömer henne hufvudsakligen onyttiga och mondäna färdigheter. På tal om sina giftermålsplaner med den rika fröken Hedvig Augusta af Söderling (sedermera gift med bergsrådet frih. S. G. Hermelin) förklarar han nämligen, att han är belåten, om hans tillkommande har godt hjärta och sundt förnuft samt tillägger: »Men om någon grannlåt behöfver läras, så kan grefvinnan Höpken lätt gifva henne de onyttiga egenskaper, dem stora världen älskar till en prydnad af de goda och nyttiga.»
Armfelt och hans maka fingo efter inflyttningen från Drottningholm en präktig bostad på Stockholms slott, och det vill synas, som om en god del af hofsocietetens intressen under höstmånaderna 1785 och den närmaste tiden därefter i lokalt hänseende samlade sig där och kring de nygifta och deras lif. Konungen uppehöll sig nämligen, då han icke vistades på Haga, oftast hos Armfelts och brukade i ett par till deras våning stötande rum, som han fråntagit drottningen och hvilka lågo nära invid hans egna, ha små aftonsamkväm, till hvilka drottningen, prinsessorna och hofvets äldre medlemmar ej voro inbjudna. Detta väckte icke blott förargelse utan äfven anstöt, hvarom såväl Fersen som hertiginnan Charlotte efterlämnat anteckningar, kännetecknade af den inom hofkretsarna rådande animositeten mot kungens omhuldade gunstling. Hertiginnan skänker dock denne äfven ett visst erkännande, ty i en anteckning från januari 1786 skrifver hon: »Det är onekligt att han är älskvärd, fastän hans
