ton icke är den bästa; men han har kunskaper och ett slags jargon, som stundom är underhållande. Men det, som i synnerhet håller honom uppe hos kungen, är hans förmåga att alltid på ett eller annat sätt bereda honom förströelse, än genom en dejeuner, än genom en utfärd o. s. v. Konungen älskar framför allt omväxling, och ingen har bättre studerat denna smak än Armfelt.»
För öfrigt äro som redan nämnts meddelandena om hoflifvet från denna tid skäligen magra. Små misshälligheter mellan kungen och hans gemål angående etikettsfrågor och andra viktiga angelägenheter sysselsatte visserligen skvallret, premiären af »Gustaf Vasa» väckte stort uppseende och bifall, kungens plan att göra Elis Schröderheim till — ärkebiskop lämnade naturligtvis stoff till mycket prat och många utläggningar, och Svenska akademiens instiftande firades med mycken ståt och skänkte hofvet tillfälle att uppträda i all sin glans. De vackra grefvinnorna voro säkerligen då med och bevittnade hur deras lofsångare Kellgren intog en plats bland de aderton; men de fingo snart andra och sorgligare angelägenheter att tänka på. Den 7 maj afled nämligen Ulla och Augusta Fersens fader öfverhofjägmästaren, det glada och trefliga fädernehemmet upplöstes och palatset på Blasieholmen försåldes såsom tillförene omnämnts till svenska staten.
Grefve Carl Reinhold von Fersen var vid sitt frånfälle något öfver sjuttio år gammal. Kry och rask in i det sista och särskildt lifligt intresserad af sin befattning som teaterchef, bortrycktes han helt hastigt af döden, efterlämnande minnet af en ridderlig och vänsäll hedersman, som i hela sitt lif hade hållit sig från poli-
