tiken och partistriderna, men spelat en så mycket bemärktare roll vid hofvet och inom det högre stockholmska sällskapslifvet. Af intresse är att läsa det minnestalal,[1] som Gustaf III höll öfver honom i det serafimerordenskapitel, hvilket ägde rum på Stockholms slott ungefär ett par år efter hans död eller den 28 april 1788. Konungen ger nämligen däri en ganska idealiserad omklädnad åt den gamle ädlingens kända svaghet för det täcka könet och passar också på att säga en komplimang om hans vackra döttrar, grefvinnorna Ulla och Augusta. »En riddare», så föllo konungens ord, »som på allt sätt återlifvat minnet af forntidens ridderliga dygder, uppriktighet, huslighet och den mest rena dyrkan för det kön, hvars blickar upplifvade fordom de gamle riddares mod, hvars beröm ansågs af dem som en ypperlig belöning, hvars försvar som en ridderlig skyldighet och hvars bifall uppmuntrade och tillskapade hjältar. Hvem af oss påminner sig icke denne riddares snilles behaglighet, hvilket han förenade med en säkerhet i umgänget (ojäfaktigt vittnesbörd om ett ädelt hjärta), som förvärfvade honom allmän vänskap och förtroende i tider, då tvedrägt skilde oss i tvenne folk: egenskaper, som bibehöllo honom i en oförändrad ynnest hos de tvenne konungar han i samma ämbete tjänt, och förvärfvade honom den aktning och vänskap jag honom till hans död bevarat. Han blef hastigt från våra ögon ryckt, men de lifliga afbilder, han lämnat, prydnader för mitt hof, prydnader för deras kön, hvilka med deras ömma kärlek trösta dess vördnadsvärda maka (hvars dygder, mönster för dess kön,
- ↑ Gustaf III:s skrifter; del I.
