d'Escars, grefve de S:t Priest och jag.» — De två fransmännen voro emigranter och ombud för de franska prinsarna samt verksamma i kontrarevolutionens tjänst.
Det jämförelsevis lugna lif, som detta lilla intima sällskap förde ute på Haga, varade dock icke länge. Sålunda inträffade ett visserligen ganska kort men kännbart afbrott genom den af kungen med oro motsedda men ganska fredligt aflöpande riksdagen i Gäfle, hvilkens öppnande enligt Oxenstierna gaf Ulla Fersen anledning att afbörda sig en rolig och bitande anmärkning. När tidpunkten för riksmötet nalkades började nämligen h. maj:t att »bittert sakna rådet som genom sina talarer gett öppningsceremonien dess högtidlighet. Han fann då på att i stället låta riksdrotsen och riksmarskalken fungera på taburetter i nykomponerade pompösa hvita dräkter, i burgundisk stil med genomskurna ärmar och en enorm fladdrande sidenmantel. Grefvinnan Höpken sade elakt, att hon i dessa dräkter föresåg en blandning af Harlequin och Agamemnon.»
Den vackra Ulla var sig lik. Mer än tjugo års hoflif hade ej förändrat hennes natur eller förmått lägga band på hennes tunga. Men snart skulle den dag randas, då skämtet äfven från henne tystnade och de väl aldrig så allvarligt menade sarkasmerna uteblefvo: den 16 mars, som medförde konungens mord och efter ett par veckor beröfvade kungaborgen och hofkretsen den medelpunkt, kring hvilken under ett par decennier allas tankar och intressen samlats.
⁎
