Sida:De tre gracerna 1912.djvu/165

Besöken blefvo nu så talrika, att grefven och dess grefvinna slutligen blefvo nödsakade att förebära göromål, som kallade dem till hufvudstaden, för att på detta sätt blifva befriade från besök. Grefvinnan infördes i de högre sällskapskretsarna och hennes man betänkte icke faran, förrän det var för sent.» Störande episoder skulle sålunda redan från början ha inträffat i äktenskapet, hvilket för öfrigt mest torde ha varit ett konvenansparti, och den antydda faran hotade i första hand från hertig Carl. Dennes ungdomsböjelse för fröken Brita Horn tillhörde nämligen nu det förflutna, och den erotiskt anlagde fursten hyste inga betänkligheter för att eröfra den nya stjärnan i hofkretsen, hvarvid dock till hans heder icke blott lättsinne utan äfven varmare känslor och verklig tillgifvenhet spelade in. Om man får tro Ristell, gick han dock härvid tillväga med en viss förslagenhet, ty »han vann hennes bevågenhet därigenom att han rättade sitt uppförande efter hennes oskuld. Han iakttog med henne en väns lätta och fria sätt att vara, roade henne med en munter och lätt konversation, gaf henne små presenter, som föregåfvos komma från herr Beylon, en hennes faders gamla vän; och det visade sig af utgången, att om någon först blott hinner så långt i förtroende med ett fruntimmer, att han får hafva små hemligheter med henne, så får han snart äfven tillfälle till större, och vänskapen mellan ungt folk af båda könen öfvergår lätt till kärlek. Den unga grefvinnan var en bland sitt köns mest älskvärda personer, och hon var kanske det enda fruntimmer, som verkligen fästade denna furstes hela hjärta. Likväl blef denna