lade mig med godhet. Jag har hela mitt lif igenom varit henne därför tacksam till den grad, att jag aldrig ens varit svartsjuk på dem som varit — lyckligare än jag.
Jag skulle icke tala om hela denna historia, som gör mig föga heder, om det icke vore för att berätta en obetänksamhet, till hvilken jag lät hänföra mig och som målar tidens anda. Jag stod en dag på vakt. Grefvinnan Löwenhielm for till hofvet i en hofvagn. Jag lät ropa: i gevär! och slå på trumman som för en kunglig prinsessa. Majoren vid regementet, en tvärvigg, som aldrig ägnat skönheten någon hyllning, frågade mig, om jag hade blifvit galen. Jag svarade, att i mina ögon grefvinnan Löwenhielm uppvägde alla världens drottningar och prinsessor. Därpå lät han sätta mig i arrest. Konungen, som fann att jag i sak icke hade så orätt, utan endast i form, lät likväl strax sätta mig på fri fot.»
Jämförlig med Armfelts, men utan att erotiken därvid spelade in, var Oxenstiernas hyllning, hvilket t. ex. framgår af följande vackra rim på trettondagsafton år 1780:
Till Grefvinnan Löwenhielm som Drottning med Trettondagsbönan.
När ni Drottning föreställde,
Vann ni föga mer i makt.
Re'n förut var edert välde
Öfver alla hjärtan lagdt.
När ni lämnade er spira,
Minskades det föga än:
Gracerna och Kärleken
Er ändå som Drottning fira.
