Sida:De tre gracerna 1912.djvu/185

någon grund i afunden och förtalet men äfven i verkligheten, såsom framgår af hertiginnan Charlottes i mars 1779 nedskrifna iakttagelser och omdömen: »För omväxlings skull vill jag nu beskrifva en s. k. pryd dam. Efter att hafva skildrat trenne behagsjuka damer (de tre gracerna) synes det mig lämpligt att taga en, som är i något olika stil, och drottningens alla nio statsfruar kunna ju ej vara utaf samma skaplynne. Fru Örnsköld måste i sanning räknas till de prydas antal; det är i synnerhet i fruntimmerssällskap, som hon lägger i dagen denna sin egenskap och visar sig sårad af det minsta ord, som ej öfverensstämmer med den allra strängaste moral; hon döljer då sitt ansikte och rodnar. Hon är ett rätt besynnerligt fruntimmer, mycket kinkig och grälsjuk och ställer gärna till bråk för ingenting, hvarför hon ej har några personliga vänner. Hon saknar kunskaper, men är ganska begåfvad och mycket slipad samt kan konsten att ställa sig in hos folk och aflocka dem hemligheter, hvaraf hon kan draga nytta. Rätt mycket i gunst hos kungen, är hon afundsjuk på alla, som han möjligen kan tyckas visa större uppmärksamhet. Tillsammans med herrar är hon emellertid långt ifrån pryd, hon sträfvar endast efter att locka dem riktigt in i sina nät, och hon har haft fullt upp lika många älskare som någon annan och kanske till och med varit mera ombytlig än de flesta, men nu mera, sedan hon börjat blifva äldre, är det henne icke så lätt att få tag i någon, som vill göra henne sin kur, isynnerhet som hon är för stolt att öfverlämna sig till hvilken som helst. Hon är därför ganska ofta vid dåligt lynne, och jag har själf sett henne gråta bittra tårar, uteslutande framkallade af den brist på