Sida:De tre gracerna 1912.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

älskare, hvarför hon är utsatt. Den stackars baron Taube, som är kammarherre hos kungen, är emellertid nödsakad att vara henne trogen, ehuru han i tysthet beklagar sig häröfver, men tacksamheten tvingar honom härtill. Han var en fattig gosse utaf god familj, för hvilkens vackra utseende fru Örnsköld med sitt ömma och välgörande hjärta fattade tycke, hon födde och klädde honom samt förskaffade honom konungens ynnest, hvilket gjorde hans lycka, och han är numera en af dem. som kungen sätter mest värde på.»

Äfven Ehrensvärd omtalar denna friherrinnan Örnskölds förbindelse med frih. Taube och antyder, liksom Ristell och många andra bland memoarskrifvarne, hennes äfven i öfrigt rymliga hjärta och företagsamhet i kärlekens tjänst, och Oxenstierna har förevigat dessa hennes egenskaper i efterföljande kvicka och elaka

Epigram.

Hvad samtalets behag, hvars qvickhet aldrig tömdes;
Vid konungen i qväll satt Jeana segrande,
Och Ulla däremot, som han ej låddes se,
Bland hofvets menighet vid bordets ända glömdes.
Men Ulla[1] medlertid ur sin förnedrings skick,
På fyra älskare upplyftande sin blick
 Ur skuggan af den sänkta hatten:
 Ja, sade hon, jag än kan trösta mig,
 Om Jeana dagen har för sig,
 Så har jag ändå för mig natten.


Då konungen ledsagad af hertig Carl den 20 september 1776 afreste från Gripsholm till Carlskrona

  1. Jeana var grefvinnan Lantingshausen, född Stockenström, och Ulla friherrinnan Örnsköld.