Sida:De tre gracerna 1912.djvu/189

och tog sitt första nattläger på Stafsjö, välkomnades han med stor ståt, soupé och middag följande dagen af den sålunda för sin artighet, sitt galanteri och sin slughet bekanta ägarinnan-friherrinnan, som »profiterade af tillfället att ställa sig in och tillika visa, att hon ägde råd att göra sådana depenser. Man bör ge henne detta loford, att hon i sitt hus är den artigaste och mest attentiva värdinna.» Men det stannade icke vid den materiella gästfriheten. I samråd med riksrådet Carl Sparre och som det vill synas på hans förslag beslöts att försöka skaffa hertigen ett möte med grefvinnan Löwenhielm, hvilken jämte grefvinnan Meyerfelt vistades på det från Stafsjö fyra mil aflägsna Åkerö. »Fru Örnsköld, som var glad att äfven få ett tillfälle att ställa sig in hos hertigen, samtyckte ganska gärna», skrifver Ehrensvärd, »H. maj:t togs i confidencen samt var äfven nöjd med denna tillställning. Expressen afskickades, middagstimmen kom och man väntade med mycken otålighet efter mat. Tiden drogs ut, man hittade på tusende orsaker att förblinda ögonen på alla dem, som ej skulle se. Ändtligen, som kungen hade långt att resa, nödgades man sätta sig till bords. Svar kom med en biljett till baron Sparre. Han läste den sakta och med en ministerielle ton sade: ’Jag fick en express från min hustru, som låter mig veta, att hon Gud ske lof mår bättre!’ Men hviskleken började mellan de intresserade. Ändtligen får man veta, att en liten opasslighet hindrat dem komma, men att grefvinnan Löwenhielm, angelägen att visa sig, ville veta, hvilket ställe vid återkomsten, som kunde utses till denna entrevue. Hon vore nöjd antingen med Norrköping, Linköping eller