varande, uppgaf boet, hvars behållning utgjorde 12,661 rdr. 36 sk. banko. Förteckningen å kvarlåtenskapen erbjuder ej det intresse, som man kunde vänta med hänsyn till den bortgångnas långa och märkliga lefnad och till den roll, hon spelade som en af det gustavianska hofvets mest uppmärksammade och beundrade medlemmar: inga dyrbara smycken, inga märkvärdiga souvenirer, och man undrar hvart de tagit vägen alla dessa vackra presenter och i juveler och nipper gestaltade ynnestbevis, hvilka enligt memoarskrifvarnas meddelanden tidt och ofta kommo Augusta Fersen liksom de öfriga gracerna, ja i ännu rikligare mått, till del. Man letar förgäfves i förteckningen efter den vackra och dyrbara ring, som Esplandian skänkte Mélécie, efter den värdefulla present, hvarför grefvinnan i ett bref från Dresden i mars 1775 tackade konungen, efter dennes porträtt i riddardräkt, som han förärade henne som julklapp den 24 december 1781 och som framkallade syster Ullas bittra afundsjuka, o. s. v. Den nittiotvåårigas enda guldsaker utgjordes af två stycken ringar, ett fickur, ett tandpetaretui och en snusdosa — en öfverraskande pjäs i en af gracernas bo —, och alltsammans värderadt till 86 rdr. 16 sk. b:ko. Förmodligen hade den gamla undan för undan skänkt bort sina nipper och dyrbarheter till sönerna och deras döttrar,[1] och det är ej heller uteslutet att hon låtit
- ↑ Äldste sonen hade i ett sitt äktenskap med Cléonice Iphigenie de Baguet två söner, som dogo unga, och en dotter, hvilken blef gift med hertig Edouard de Fitz-James. Carl Axel Löwenhielm åter var först gift med sin kusin Augusta Sophia de Geer och sedan med en riksgrefvinna af Schönburg-Wechselburg. Af de fyra döttrarna i första giftet dogo de två yngsta i ungdomen; den äldsta blef gift med frih. A. O. Raab och den andra i ordningen först med grefve Gustaf von Duben och sedan med frih, J. C. Åkerhielm.
