innan Anna Marias blifvande make. I det föregående har nämnts, hur Kellgren höll sitt intåg i huset redan år 1777, och antagligen var det här han grundlade den varma vänskapen med Lenngren, liksom det var härifrån, som de två började utgifvandet af Stockholms-Posten, det gustavianska tidehvarfvets förnämsta litterära organ.
Om Kellgrens vistelse i Meyerfeltska huset har hans vän N. von Rosenstein i den hans samlade skrifter inledande lefnadsteckningen gjort följande uttalande: »Han förblef flera år i detta hus, där han, som i de öfrige, hvarest han uppfyllt samma kall, var älskad af dem han handledde och aktad af deras föräldrar. Jag har varit vittne till den ifver, hvarmed han böd till att hjälpa ett af dessa hus, som igenom faderns frånfälle blifvit försatt i bekymmersamma omständigheter. Alla hans vänner hafva sett hans sorg, då grefvarne Meyerfelt i deras bästa ålder bortrycktes. Dessa drag hafva icke bort förtigas. De måla hans hjärtelag, som var älskande och ömt, men ömt utan svaghet.»
Grefvinnan Meyerfelt, hvilken väl var den som närmast inspirerade Kellgren till hans sång »Gratiernas döpelse», omnämnes i den samtida memoarlitteraturen icke så ofta som hennes väninnor och medtäflarinnor Ulla och Augusta Fersen. Genom sin makes ställning och sin egen förmögenhet var hon icke så beroende af hofvet som de utan intog en mer fristående och själfständig hållning gent emot såväl konungen som societeten, och skvallerkrönikan hade ej heller så många anledningar som med de bägge andra damerna att sysselsätta sig med hennes personlighet och lefverne. Ett och annat bidrag till hennes karaktäristik påträffas
